sekter och stroke

Idag har jag till min förtjusning (not!) fått reda på att min pojkvän, numera mitt ex, har gått med i Livets ord.
Så jag har nu i mitt liv lyckats få en människa att bli religiös.
Själv är jag ateist och är väldigt mycket emot detta.
Så idag eller imorgon kommer han antagligen fara till deras "huvudstad" för att gå med i nån utbildning eller något.
Riktigt skumt men helt sant.

För övrigt så fick min farmor en stroke igår, hon är halvt förlamad med kommer ihåg allt och kan prata. och det är ju iaf positivt.
Jag vill inte leva i den här världen längre.
Om någon skulle erbjuda mig att få bo i en isolerad värld alldeles ensam, kanske med max en person jag gillar till, så skulle jag lätt ta den chansen.
Jag skulle t.o.m. ställa upp på något idiotiskt test där det inte ens är sälkert ifall jag skulle överleva.

Har ni någonsin fått den här känslan att ingenting du gör kommer spela någon roll i slutänden iaf?
Det är så jag känner nu, jag skulle lika gärna kunna försvinna ifrån jordens yta utan att det gjorde någonting.
Eller rättare sagt, just nu vill jag försvinna bort.
Nu förstår jag precis vad Jocke Berg menar med "Låt oss bli dem som försvann".

Annars har jag bakat bullar och muffins i skolan idag, och min mage är fylld med ojäst bullbröd.